Jag glömmer aldrig den där lektionen som lärarvikarie. Det var en torsdag och jag hade sett fram emot att undervisa i engelska för sjätte klass. Jag minns att jag tidigt hade förberett mig noggrant – lektionens planering var på plats, och mitt fokus var att fånga elevernas intresse. Det var en kall, regnig dag, och ljudet av dropparna mot fönstret gav en stämning av trygghet inomhus.
När jag steg in i klassrummet var det som om jag klev in i en annan värld. Barnens skratt och viskningar fyllde luften, men det fanns också en viss nervositet som jag kunde känna i mitt eget bröst. Jag presenterade mig själv med en lätt röst, försökte dämpa min egna nervositet. "Hej, jag är er vikarie idag. Jag hoppas ni är redo för en rolig lektion!"
Vi började med en uppgift som involverade att diskutera sina favoritfilmer. Eleverna delade entusiastiskt, och efter en stund glömde jag helt bort att jag egentligen bara var på besök i deras liv för en dag. Jag minns att jag kunde se hur deras ögon lyste av glädje och intresse. Det var en stund som fick mig att känna mig viktig, trots att jag visste att jag inte var permanent där.
Sedan, mitt i lektionen, hände det något oväntat. En av eleverna, Emil, reste sig plötsligt, med stor känsla sa han: "Men vad är egentligen meningen med att lära sig engelska?" Till en början stelnade jag, men sedan log jag. Här hade jag en chans att göra något verkligt med hans fråga. Jag svarade: "För att förstå filmerna du älskar! För att resa! För att prata med människor från hela världen!".
Men Emil var inte nöjd. "Men jag tycker vi borde sjunga istället!" Sa han med en glimt i ögat.
Inom några sekunder hade hela klassen hakat på, och plötsligt var vi mitt i en improviserad sångstund. Jag kände hur jag skrattade och deltog, inte bara som deras vikarie utan som deras likasinnade. Det var en fantastisk känsla av gemenskap. När vi sjöng och skrattade tillsammans, insåg jag att min uppgift som vikarie handlar lika mycket om att skapa minnen för dem, som att sprida kunskap. Under den stunden var jag mer än bara en vuxen som höll lektionen – jag var en del av deras värld.
Sedan kom den där känslan av att jag hade gjort något bra. Det var en enkel lektion, ja, men det handlade om så mycket mer än bara att undervisa. Vi lärde oss av varandra. Jag fick också en påminnelse om hur viktig det är att kunna anpassa sig, att vara flexibel när situationer förändras helt oväntat. Det krävdes en del av mig att komma med kreativa lösningar när klassen plötsligt bestämde sig för att sjunga istället för att bara sitta tyst och lyssna.
Enligt min erfarenhet som vikarie var det nära nog att jag kände mig som en dansare i en balett första gången man får något i händerna: nervös men ändå otroligt uppspelt.
Men efter den lektionen var det dags att reflektera. När skolan var slut, och jag städade undan efter klassen, började jag tänka på vad jag lärt mig. Det finns alltid något oväntat i varje dag som vikarie, något som gör att jag måste tänka snabbt. Jag har inte alltid kontroll på vad som kommer hända, men det är just det som gör det så spännande.
Vid det här laget hade jag jobbat som vikarierande lärare i ett par år. Jag hade haft dagar som varit lugna och andra som har varit som en berg-och-dal-bana av känslor. Jag hade upplevt stressen av att få hela klassen att fokusera, men också glädjen av att se deras ögon lysa av nyfikenhet och liv. Jag kände mig stolt över att kunna bidra till deras lärande, även om jag bara var där för stunden. Det var också en stor del av vår roll som vikarier – att bygga relationer, om än kortvariga, och att göra skillnad där vi kan.
Den kvällen satt jag på min säng och funderade över min egen resa. Att arbeta som lärarvikarie är inte bara en temporär lösning för mig; det är en väg in i en värld av möjlighet. Lönemässigt brukar jag ligga någonstans mellan 26 000 och 35 000 kronor i månaden beroende på uppdraget, vilket ger mig en trygghet att fortsätta min väg mot att bli en fast anställd lärare i framtiden. Jag tänker på alla de erfarenheter jag samlar på mig, och hur jag kan använda dem för att kanske en dag bli en specialpedagog eller skolledare.
Det var först efteråt jag förstod vad som egentligen hade hänt den dagen. Det var mer än bara en lektion; det var ett kapitel i ett liv som jag verkligen ville utforska. En värld där jag fortfarande kunde vara den jag var, men också bygga en framtid i utbildningssektorn. Varje dag är en ny chans att lära och lära ut, och jag ser verkligen fram emot vad som väntar mig nästa gång jag kliver in i ett klassrum.