Jag glömmer aldrig den där kvällen i ungdomsgården. Jag hade bara arbetat som timvikarie fritidsledare i några månader, och även om jag trodde att jag hade sett det mesta, skulle denna kväll snart visa sig vara allt annat än en vanlig eftermiddag.
Det var en av de där regniga dagarna i november, när mörkret kom tidigt och vinden ven runt hörnen. Jag stapplade in i lokalen, doften av nybakade bullar och lite gammal gymnastikgrej blandades i luften. Det kändes tryggt, nästan som en andra familj. Hela eftermiddagen hade vi hållit på med olika aktiviteter; hantverk och spel, men på något sätt var det alltid de udda stunderna som stannade kvar i minnet.
En av ungdomarna, Linus, var en kille med glimt i ögat och en energi som verkade obegränsad. Han hade med sig sin trummaskin och ville visa oss vad han hade skapat. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli en lugn kväll med några korta sessioner till innan stängning. Men när Linus satte igång, hände det något magiskt. Musiken fyllde rummet och snabbt var vi alla med, dansandes och skrattandes, ungdomarna på golvet och jag med i rytmen. Det kändes som vi skapade något tillsammans.
Plötsligt gick strömmen. Jag minns hur det blev knäpptyst, avbrutna skratt och förvånade ansikten. Men istället för att låta tystnaden lägga sig som ett tungt täcke, började Linus trumma med sina händer. Jag åkte med på hans improvisation, och på något sätt blev det en ny aktivitet utan elektricitet. Vi spelade, skrattade och improviserade. Ute i hallen hördes ekot av fotsteg när några ungdomar försökte ta sig in dit vi var, sken av mobilen i händerna. En av dem utbrast: "Vad håller ni på med?"
"Vi gör en jam-session! Kom igen, var inte blyga!" ropade jag tillbaka, och snart var alla inne i rummet, på golvet, och de började sjunga med till trummorna. Det blev en oväntad konsert, som nog ingen av oss kunde ha förutsett. Det jag trodde var ett vanligt pass för fritidsledare blev en kväll som gav oss alla en känsla av gemenskap, av att vara en del av något större.
Men det var inte bara glädje den kvällen. I bakhuvudet fanns alltid det ansvar som kom med rollen. Efter vårt improviserade jam var det dags att återvända till verkligheten. En av pojkarna, Erik, satt kvar på en av bänkarna, uppenbart nedslagen. Jag gick fram till honom och satte mig på huk. "Vad är det?" frågade jag försiktigt. Han tittade ner på sina skor innan han svarade. "Jag känner mig inte så bra... ingen vill vara med mig."
Det var i det ögonblicket jag insåg hur viktigt det var att skapa de här trygga mötesplatserna. Jag och en kollega pratade senare om det. Vi behövde fler aktiviteter som inkluderade alla, oavsett om man ville spela ett instrument eller bara sitta i ett hörn och lyssna. Det handlar om att ställa frågor och lyssna. Att vara mer än bara en ledare; att vara en mentor, en vän. Timmarna jag hade jobbat där gjorde mig mer medveten om dessa aspekter. Jag kunde se att jag växte i min roll, och jag började få bra feedback från de andra ledarna.
Vi behövde ingen kurs för detta, men en relevant utbildning inom fritid eller socialt arbete skulle bara kunna öppna fler dörrar i framtiden. Jag kunde känna möjligheterna att växa vidare, kanske som fritidspedagog eller socialpedagog. Men för stunden var jag bara glad att jag kunde vara där för ungdomarna.
När kvällen drog sig mot sitt slut, kände jag att det var mer än bara jobb. Det handlade om att göra en skillnad, att vara närvarande. Jag ville vara den där trygga punkten, den som skapar meningsfulla aktiviteter för ungdomarna. Som timvikarie fritidsledare får man uppleva så många olika stunder; några oväntade, några utmanande, men alltid lärorika.
Den där kvällen lärde mig att jag inte bara leder aktiviteter, jag bidrar till att forma livets stunder. Det är ovärderligt. Efter den kvällen förstod jag att min roll sträckte sig långt bortom schemat. Det handlade om att bygga relationer.